Min sambo säger att jag tillåter mig själv att vara virrig & att det bara är en ursäkt. Sedan drar han djup en djup suck.
Och jag blir galet irriterad! Okej jag har glömt att ringa till comhem i 2 veckor nu, men vaddå? Usch! Jag måste skriva upp allt. ALLT!
Här hemma kommer man inte undan med att fälla kommentaren om mumsmums som Nina så fint kallar denna virrighet/tröghet som kommer i samband med amningen.
Jag tycker man kan va gullig & hjälpa varandra med påminelser, men vi har ju alla våra metoder för att nå fram. C är lite mer av en diktator som ger raka direktiv & jag daltar, går omvägar för att komma till det där jag vill ha fram så han inte ska ta det på fel sätt. Men tyvärr, ibland spårar jag ur (fast jag strävar efter en vänlig natur) & bara måste kasta skit.
Men egentligen är det mycket bättre att göra på hans sätt, att vara rak så folk förstår vad man menar & han blir aldrig som mig som tur är (kastar aldrig skit utan framhäver alltid hur bra jag är). Men när han då är rak mot mig, när hans ord når mig & börjar att bearbetas i mitt huvud så blandar jag in några fula ord i hans mening & tycker genast att det är ganska synd om mig tills vi möts igen då jag vräker ur mig "vad menar du med det" & han undrar varför jag höjt rösten och får mig att inse att det är ju bara jag som brusar upp. *suck*
Jag jobbar med mig själv för att bli en bättre människa & jag blir bara trött på att läsa om mig själv men jag statuerar ett exempel här i bloggen så kanske jag äntligen lär mig att tackla något så "fåningt" på ett bättre & smidigare sätt och som sagt bli en bättre människa.
Mycket babblande på mig så här på kvällskvisten & bara för att jag vill radera all text så ska jag låta bli så att det här blir en liten läxa. För dig som inte fattade någonting av all text, låt det vara. Du får säkert inte ut något vettigt av det ändå. God kväll!