ni vet sådär om man har en hemlighet för sig själv!? Om man t.ex har haft en ätstörning, haft ett ex. som varit psykiskt sjuk & varit utsatt för incest eller att man har haft ett missbruk eller någon släkting varit eller är beroende. Ja, i alla fall om man nu har en hemlighet som man håller för sig själv då blir man ibland driven att ljuga för att inte avslöja sanningen. En vit lögn eller andra knep för att inte avslöja sig.
Samtidigt så har man ju liksom inte någon skyldighet att berätta allt för alla. Kanske har man redan bearbetat & vill gå vidare. Eller så har man blivit rädd att någon ska komma en inpå livet & sedan inte acceptera en för den man är eller den man varit.
Marie var en sån tjej...
För många år sedan då jag gick på komvux hade jag en klasskamrat som var 10 år äldre än mig. Vi blev väldigt goda vänner & umgicks jämt på skolan. Varje morgon & varje rast i ett års tid, samt under lektionstid. Vi jobbade tillsammans med olika skoluppgifter. En dag berättade jag för Marie min lifestory, varför jag läste på komvux & varför jag flyttat till ön. Maries reaktion var oväntad, hon var upprörd & chockad. Hon ville inte umgås med "sådana" som mig och det var där jag miste min första riktiga vän sedan jag flyttade hit & bosatte mig på ön. Ända sedan dess har jag gärna undvikit den "riktiga" historien & istället så drar jag gång på gång min uttjatade historia om hur jag valde att flytta hit, ända ifrån Sundsvall. Jag försöker att avdramatisera & göra den så kort så möjligt. Jag har valt att behålla den för mig själv, för det har jag ju liksom rätt till. Men ibland blir jag splittrad, för det är ju ändå mina erfarenheter som har gjort mig till den jag är idag. Alla upplevelser som jag har varit med om...
Kanske kan jag verka nonchalant då jag får saker berättade för mig, kanske tror någon att jag inte accepterar det den har att berätta. Det kanske kan te sig som så att jag är kall.
Om någon berättar att hon har mått dåligt i sin uppväxt så kanske jag viftar bort det, för jaja, jag har ju också mått dåligt. Fast jag vet inte. Jag tror inte folk berättar saker för mig & jag är inte den som frågar heller, för jag vill inte att någon frågar ut mig. Men jag kan ibland önska att jag hade någon som man liksom kunde dela allt med, någon förutom sambon. En sån där bästis som man hade under uppväxten. Min bästis bor kvar i Sundsvall & det känns ju ganska så trist ibland. Hon finns ju där men det är ju ändå inte samma sak. Även om jag har väldigt goda vänner här så finns det ju ändå inte den där väldigt nära vännen, bästisen.
Men det är väl också svårt att veta vem hon är & om hon finns.
Jag går inte runt & letar heller precis.
Kanske hade jag redan funnit någon om det inte hade varit för Marie, jag kom verkligen av mig då och valde en annan väg istället för att stå upp för mig själv...
Varför jag började skriva idag var för att jag kom att tänka på vänner, mitt förflutna & så slutligen Marie.
Dumma Marie!

på tal om annat så ska jag försöka mig på det här ikväll
http://www.tasteline.com/recept/wokad_rostbiff_med_ingefara_och_apelsin
kan rapportera att det är ingen maträtt som jag rekommenderar & jag fick ont i magen