Lördagen passerar förbi
Postat:2009-03-07 Klockan:22:50:02
Massor att göra. Vi flyttar på fredag.
Vi flyttar till våran nyinköpta lägenhet på 3 rum & kök. Gulligullan kokko!
Imorgon ska jag tävla i hästhoppning! Ska bli så skoj!
Mer info om det & resultat kommer imorgon.
Idag har jag:
*packat en flyttkartong med glas
*haft huvudvärk - aj,
*varit ute på promenad med Wille,
*bakat scones,
*tagit en burgare (med sambon & Wilhelm fick käka "burkmat")
*handlat på Ica Maxi
*och glott på "Andra Chansen
*läst bloggar & mailat
Det känns roligt att jag ska tävla imorgon,
det är fint när solen skiner,
jag är tom i bollen...
tom
och när jag skriver känns orden ganska främmande - stavas tom, tom?
När jag bli osäker på hur ett ord stavas så brukar jag googla på det. Nästan alltid lika kul att se vad man får upp för resultat. Och om jag stavar fel så föreslår ju google "menade du" & då brukar jag klicka på det & sedan bestämma mig för vad som verkar mest seriöst & riktigt. Finns säkert bättre & säkrare sätt men det här är garanterat det mest roande!?
Att känna sig utanför. Jag har läst att om man känner sig utanför så har man valt att vara utanför. Jag är inte mer utanför än någon annan men varför kan de konstiga tankarna besöka mig? Och varför skäms jag med att vara ärlig, att jag faktiskt ibland kan känna mig som världens ensammaste människa. Men de ensamma stunderna är ju få & de stunderna tar ju inte över allt annat. Mitt upp i allt så vet jag ju att jag har så många människor runt omkring mig som bryr sig om mig & älskar mig. Och jag vill inte att någon ska pjoska med mig bara för att jag ska må bättre.
Ibland vill jag bara vara ifred, ensam.
Ibland trivs jag aldeles utmärkt med att vara själv.
Men vissa stunder kommer någon känsla över mig "att inte duga som jag är, att inte ha någon, att jag är fel. Jag har haft problem med min kropp i tonåren & jag måste erkänna att det tär lite på mig att se ut som jag gör (efter ha fött barn & +10 kg fortfarande).. Men dock bara ibland för andra stunder så intalar jag mig att det inte är så illa och ibland skiter jag i vilket nästan. Eller så äter jag nyttigt, lever sunt & mår bättre periodvis....
Ibland undrar jag hur jag ska bli vän med mig själv, vad som stärker mig & hur jag ska bli nöjd med mig. Vissa dagar är jag skit nöjd men andra dagar tvivlar jag starkt, då känns inte allt så gott. Är jag så unik? (javisst är jag unik...men!) Eller kan du liksom jag, känna som jag? Ibland blir jag så trött på folk som ska vara så jäkla präktiga men visst skulle mitt liv vara lite godare med lite mer präktighet, men skulle jag då trivas? Eller skulle jag känna mig som en guldfisk i en rund liten jävla glaskupa?
Skål
&
so long suckers!
malena
känner igen mej i att må så där ibland, kramar till dig och lycka till på tävlingen!!
Norpan
Ja du gumman du är långt ifrån ensam!!!!! Höga toppar och djupa dalar det är det som är livet det... Fast det ibland känns som alla andra har det så himla lätt och vet var de är på väg och inte tvivlar och funderar på nått! Så KUL att du ska tävla, att du törs!!!!! Hoppas det går jätte bra, jag är så avundsjuk, inte på tävlingen (jag är för feg)men på att du får RIDA!!!! Älakar dig för att du är just den du är min kära Limpa! Puss puss
LeeLoo
tack för lyckönskningar och skönt att man inte är ensam liksom ;-)
Linda
Nej då, du är inte ensam. Alla har vi väl våra upp- och nergångar.
Oftast är man glad och nöjd med livet, men man kan ju inte vara på topp jämt. Då vet man ju inte när man är glad liksom.
Jag tex, känner igen mig i det där med vikten. Har inte haft problem med den förut, men har alltid varit väldigt "kroppsmedveten". Så att nu ligga minst 10 kg plus känns ju bara bläää....och då blir det ju inte bättre av att se andra smala människor.
Ja, lite så....svammel på hög nivå :-)
